Tussielago

Sitter här, och tänker, och blir arg på mig själv.
Hur kunde jag öppna mig, tro på att någon kunde tycka om mig för den jag är?
Tycka om mig överhuvudtaget? Om man får ett andra liv,
och det här är mitt andra liv, undra vad jag gjorde i mitt första
för att förtjäna den här skiten, jag måste verkligen ha varit ond.
Men eftersom jag inte tror på sån skit, tror inte på karma "what goes around comes around"
så kan det inte va det heller. Men om jag vore troende o tro på Gud då,
vad har jag gjort honom för att förtjäna den här skiten?,
Inte ett skit, för han existerar inte det äcklet.
Jag tror på ödet, och ödet spelar en spratt hela tiden, och jag lär mig då aldrig.
Tror alltid att något bra kan hända mig, sen får jag en näsbränna direkt igen.
Vilket suger hårt som fan.
Men ödet verkar vara så att jag ska va ensam, att jag ska leva ensam.
Uppenbarligen. Det tror jag på iafl. Kärlek är för färskingar.
Känner mig så dum, korkad o blåst, jag är verkligen blond.
Hur kunde jag för en sekund tro på äckliga tomma ord?
Hur kunde jag för en sekund tro på att någon kan tycka om mig?
Hur kunde jag för en sekund tro på att det finns någon för mig?

och hur fan kunde jag tro på dig?,På dina ord?,På det du sa?
Jag har berättat ALLT, verkligen försökt öppna mig, och jag va riktigt duktig
och öppna mig nå förbannat mycket. Och vad fick jag tillbaka?
Ingenting, bara tomma ord som inte betydde ett skit för dig uppenbarligen.
Jag sa att jag inte vågade berätta för mina närmsta vänner om ngt du sa till mig,
hur gullig o snäll du va, alla fina saker du sa till mig " Jag tycker om dig, på riktigt. Du är fin.
du är underbar" , alla saker du sa, ingenting vågade jag berätta för mina vänner,
det sa jag till dig, för att varje gång jag berättat hur snäll någon varit mot mig,
så behandlar dom mig som skit efteråt. förändras o allt går åt helvete.
Du sa att du ALDRIG skulle såra mig, du skulle behandla mig som jag behandla dig.
Jag har inte gjort dig illa för fem öre.
Skickade ett jätte långt mess om mina rädslor till dig,
En av rädslorna va att bli kär, och det blev jag för att jag trodde du va äkta.
En av rädslorna va att du skulle såra mig, och det gjorde du jävligt bra.
En av rädslorna va att öppna mig för att du sen skulle lämna mig.
En av rädslorna va att jag skulle stöta bort dig, det gjorde jag inte för att jag trodde dig.

Du har fått mig att inse varför jag va så rädd, och varför
Jag borde gett efter mina rädslor. Borde ha stängt av mig, stött bort dig,
sprungit tusen mil ifrån dig. Förstår inte hur jag kunde va så jävla dum
o tro dig. Alla ord, all glädje jag kände med dig, alla skratt, alla kramar,
all trygghet, alla dessa nätter av snack, trodde jag verkligen lärde känna dig,
trodde allt va äkta, hur kunde jag va så dum ?

fanns ju en anledning till varför jag inte släppte in någon på livet,
du har fått mig att återigen förstå varför man aldrig ska göra det.
så tack för påminnelsen.

önskar mer än allt att du bara hör av dig, kommer hit, förklarar allt,
att allt blir bra igen, att vi återgår till det vi va.
men inget av det kommer hända.