Baby please, it's just hurt me so.
Vet varken ut eller in, om det är sant eller inte, känns som jag lever i en
mardröm jag inte kan vakna ur, en mardröm där allt känns osäkert.
Och vet inte om jag vill leva denna mardröm längre.
För det tär på mig, allt tär på mig. Jag tär på mig.
För är så förbannat paranoid, men kanske är jag inte paranoid?
kanske säger min magkänsla bara till mig för att förbereda
mig på det jag vet komma skall ?
För mycket frågor i mitt huvud. Känns som jag håller
på o falla platt på backen och inte vet riktigt hur jag ska ta mig
upp på toppen igen. Men upp ska jag väl, antar jag.
Finns så mycket frågor jag vill ha svar på,
finns så mycket känslor jag vill få ur mig.
men vet inte vart jag ska börja. Vet inte själv vad jag känner.
känner mig så tom, men ändå helt nere.
känner mig så fruktansvärt ensam fast jag vet att jag inte
är ensam alls egentligen. Men känslan är inte lätt att bli av med,
vet inte vem jag ska snacka med om allt, eller vad jag ska säga.
För så fort jag börjar prata om all skit så bryter jag själv,
för att jag inte vill, för att jag inte vill visa känslor,
därav blir jag kall, låtsas som ingenting, låtsas som allt är frid o fröjd.
och det är så det känns, att jag inte bryr mig om ngt alls,
inte bryr mig om att allt känns som en mardröm för mig,
men sen sitter jag här, vid datan, och då kommer allt ikapp
och då vet jag inte vart jag ska ta vägen riktigt.
Allt känns så overkligt i mitt liv just nu.
Vet inte vart jag har ngn, känns som allt faller sakta med säkert
sönder nu, väntar bara på att få stå ensam igen.
Känns som jag snart kommer bli övergiven av allt som håller mig
uppe, som håller mig på benen. och vet inte varför jag har den
känslan .
Sen min magkänsla säger mig saker jag inte vill veta.
Försöker ignorera, men det är inte så lätt . Allt känns knas bara.
och egentligen vet jag inte vad jag skriver just nu.
*skriver bara allt som faller mig in, allt som kommer upp i huvet.
Jag bävar för den här helgen, en helg ensam som jag tror det blir.
Och det skrämmer mig utav bara helvete. För vet hur jag blir
när jag är ensam, och de är inte bra.
Önskar bara att tiden kan gå lite fortare , så allt faller på plats
och jag vet vad som händer.
just nu känns allt så osäkert, okontrollbart, och jag hatar att
inte ha kontrollen, och nu är jag så pass vilsen att jag inte
ens har kontroll över mig själv. sist jag kände mig
så här vilsen va när jag va liten, hela min uppväxt.
Men sen lärde jag känna mig själv, genom ART!.
Men nu känns de som jag tappat bort mig själv igen.
Vem är jag ? vem borde jag vara?vem kommer jag bli?
Jaa mycket frågor utan svar, vet att tiden kommer ge mig
svar, men vet inte om jag vågar vänta på tiden eller har
tålamod till att vänta. Vill bara känna någon trygghet,
så jag kan känna mig lite säker, o få lite struktur på saker
och ting. Så jag kan gå igenom en dag o veta att jag iafl
har lite trygghet i min mardröm, att det finns ngn som kommer
skrämma bort alla monster som vill åt mig.
Jag vet ingenting längre.
mardröm jag inte kan vakna ur, en mardröm där allt känns osäkert.
Och vet inte om jag vill leva denna mardröm längre.
För det tär på mig, allt tär på mig. Jag tär på mig.
För är så förbannat paranoid, men kanske är jag inte paranoid?
kanske säger min magkänsla bara till mig för att förbereda
mig på det jag vet komma skall ?
För mycket frågor i mitt huvud. Känns som jag håller
på o falla platt på backen och inte vet riktigt hur jag ska ta mig
upp på toppen igen. Men upp ska jag väl, antar jag.
Finns så mycket frågor jag vill ha svar på,
finns så mycket känslor jag vill få ur mig.
men vet inte vart jag ska börja. Vet inte själv vad jag känner.
känner mig så tom, men ändå helt nere.
känner mig så fruktansvärt ensam fast jag vet att jag inte
är ensam alls egentligen. Men känslan är inte lätt att bli av med,
vet inte vem jag ska snacka med om allt, eller vad jag ska säga.
För så fort jag börjar prata om all skit så bryter jag själv,
för att jag inte vill, för att jag inte vill visa känslor,
därav blir jag kall, låtsas som ingenting, låtsas som allt är frid o fröjd.
och det är så det känns, att jag inte bryr mig om ngt alls,
inte bryr mig om att allt känns som en mardröm för mig,
men sen sitter jag här, vid datan, och då kommer allt ikapp
och då vet jag inte vart jag ska ta vägen riktigt.
Allt känns så overkligt i mitt liv just nu.
Vet inte vart jag har ngn, känns som allt faller sakta med säkert
sönder nu, väntar bara på att få stå ensam igen.
Känns som jag snart kommer bli övergiven av allt som håller mig
uppe, som håller mig på benen. och vet inte varför jag har den
känslan .
Sen min magkänsla säger mig saker jag inte vill veta.
Försöker ignorera, men det är inte så lätt . Allt känns knas bara.
och egentligen vet jag inte vad jag skriver just nu.
*skriver bara allt som faller mig in, allt som kommer upp i huvet.
Jag bävar för den här helgen, en helg ensam som jag tror det blir.
Och det skrämmer mig utav bara helvete. För vet hur jag blir
när jag är ensam, och de är inte bra.
Önskar bara att tiden kan gå lite fortare , så allt faller på plats
och jag vet vad som händer.
just nu känns allt så osäkert, okontrollbart, och jag hatar att
inte ha kontrollen, och nu är jag så pass vilsen att jag inte
ens har kontroll över mig själv. sist jag kände mig
så här vilsen va när jag va liten, hela min uppväxt.
Men sen lärde jag känna mig själv, genom ART!.
Men nu känns de som jag tappat bort mig själv igen.
Vem är jag ? vem borde jag vara?vem kommer jag bli?
Jaa mycket frågor utan svar, vet att tiden kommer ge mig
svar, men vet inte om jag vågar vänta på tiden eller har
tålamod till att vänta. Vill bara känna någon trygghet,
så jag kan känna mig lite säker, o få lite struktur på saker
och ting. Så jag kan gå igenom en dag o veta att jag iafl
har lite trygghet i min mardröm, att det finns ngn som kommer
skrämma bort alla monster som vill åt mig.
Jag vet ingenting längre.
Kommentarer
Trackback
